Begär jag för mycket??
De tog ett tag innan jag vaknade av klockan i morse..
Tror att jag sov väldigt skönt...
Kan ha varit för jag eller Andreas och jag myste lite igår innan vi somnade..
O nej jag menar inte på de sexuella planet..Utan bara höll om varandra och kysste varandra...
Kände att jag behövde det...
Ibland när jag läser andras bloggar om vad deras killar sagt eller skrivit blir jag allt lite avis...
Min kille är inte den känslomässiga typen..
Han tycker inte att man ska tjata ut orden jag älskar dig för då tappar de sin betydelse..
Jo de är hekt klart sant...
Men å andra sidan så tappar man tron på att vara älskad om man bara får höra de en gång på 3 månader..
Men jag har försökt få honom att säga de oftare.. och de funkar nu iallafall..
tyvärr är jag en sån tjej som behöver massor massor massor med uppmärksamhet...
och får jag inte de blir jag deppig...
men så är väl många av oss..
och tyvärr så förstår nog inte alla killar hur viktigt de kan vara att att ge tjejen den uppmärksamhet hon ber om..
Och kanske så är inte jag heller så förstående jag vet inte...
men de jag känner är att kan man inte säga att man älskar någon utan att den andra pikar en så förstå jag inte hur man kan det...
Vill man inte ge den man är med känslan att vara älskad och omtyckt...
känslan att vara speciell..
jag är en sn som säger de hela tiden hur mycket personen betyder för mig och hur mycket jag älskar personen...
men jag börjar nog också falla i sambolivet..Då allt går framåt men man glömmer bort att ge varandra ömhet...
jag saknar så att känna den pirrande känslan i magen...
jag har haft den i över 2 år man jag börjar känna att den är på väg att försvinna...
blir de så när man är mec varandra för ofta och tar varandra för givet!???
Men så tittar jag på Evelina och hennes Fredrik (evelina blivnade fru) och ser hur underbart dom har det...
Dom ser så söta och gulliga ut och dom ska gifta sig.. hon är i min ålder...
Och har de jag vill ha...
Den pirrande känslan i magen en kille som ger henne de hon begär utan att streta emot...
Är jag kanske ute på havet och inte ser fiskarna???
med de menar jag... är jag fel ute???
Är de här livet jag vill ha???
Jag vet att jag lever idag för att komma till framtiden för att jag tror att framtiden är så underbar med barn och villa mm..
men man måste kunna njuta för att komma dit och hitta rätt...
Jag vill ha min Älskade Andreas.... men jag vill också ha mer ömhet mer kärlek... mer uppoffringar...
Jag vill att han ska kunna komma hem en dag med en blomma i handen och säga att han älskar mig.
Jag vill att han själv ska kunna hitta på saker och överaska mig..
Jag vill kunna få en present på alal hjärtans dag julklapp födelsedags present utan att behövt tjata på honom och ÄNDÅ få en sista dagen present som är den jag tjatat om,,,
jag önskar att han kunde ta eget beslut att köpa nåt till mig utan att jag ber honom om de...för de är inte rätt varken mot honom eller mig...
låter jag hemsk eller hemsk??
Usch..
men jag vet hur mycket det betyder för mig... jag vill bara kunna förmedla den känslan till honom..
för han känns så oberörd och oberoende...
han lever som de är nu och han är nöjd...
men han vet inte den bättre sidan..
och eftersom jag är hans första tjej känner jag också att han kanske blir bekväm av sig och stannar för han vet att jag älskar honom och han vet vad han har och får...
Men tänk också den dagen han inser att de finns andra tjejer som är intreserad av honom..
Drar han då?+
Usch vilka tankar jag har...
Hur gör man???
jag har försökt prata med honom och sagt att jag behöver upmärkasamhet..de var de första jag sa till honom.., jag är en tjej som kräver och behöver mycket mycket uppmärksamhet...
och vi var jätte mysiga i början. eller de var väl svårt de med.. man fick väl be honom skicka sms tillbaka som var mysiga liksom...
Begär jag för mycket??
Jag har pratat med honom på senare tider att jag saknar uppmärkasamhet och då säger han till mig men jag är inte den som behöver uppmärksamhet så därför tänker jag inte på det...
men hur gör man då då?
jag behöver de o han tänker inte på det??
jag tänker på de och ger massor??!!
de blir ju liksom fel..
dessutom börjar min kropp ställa in sig mer o mer på framtiden... mitt hjärta mitt huvud är inställd på knoddar...
jag har alltid älskat barn och har alltid sagt att jag ska få barn vid tidigt ålder inte nåt jäkla 26-30...
utan 20-25 där vill jag har barn...
därför käns de extra viktigt för mig att veta att de kommer funka... at jag får de jag vill och behöver och vi båda är nöjda..
men hur kan vi bli nöjda om den ena är A och den andra är O...
gud vilka tankar jag har.. jag blir ju bara 21 snart... jag har hela livet framför mig jag vet...
men jag saknar nåt i mitt liv...
jag drömmer om att få hålla mina små söta barn pussa påderas fötter.. så dom växa upp...
de är min dröm...
och jag längtar så mycket till den dagen...
men hur vet jag att han vill de samma som jag... jag vet att han inte vill ha barn nu..(Och jag lanske inte vill de precie n heller om man ser på verkligheten men jag längtar sååå) han har sagt 30.. men nu när jag påpekar de så säger han men ja sa bara så... de är ju inte säkert..
men då höll han stenhårt på de...
Jaa jag vet inte...
ibland är tankarna mer än vad verkligheten är...
Förlåt om jag begär för mycket..
Men jag vill ha mina fjärilar tillbaka... Och jag vill höra hur mycket du tycker om mig och vad du tycker om med mig.
//
